Då vet jag att en läser trots mitt gnäll i alla fall... det är skönt att veta och visst blir det liiite bättre då man får gnälla och det är ju bättre jag tar det här då andra kan välja att inte läsa än här hemma då P och barnen är tvungna att höra på mig... fast just nu kan ju P inte säga emot mig så då kanske jag kan gnälla ;)

Jag skulle ju vara i säng nu hade jag tänkt men men det blev bra en tanke... jag är i alla fall ny duschad och det var ju inte så illa bara det, håret fick dock vara smutsigt eftersom det var för jobbigt att ha händerna uppe i håret :(

 Nu snart ...godnatt!

 Mår jag bättre?? Nej faktiskt inte. Visst kanska inte lika stel som när jag klev av sängen men värken är inte mindre.
 Mår sen dåligt för att jag valde att åka med till Tosselilla då jag kanske egentligen inte borde ha gjort det, men jag är så trött på att min värk ska styra över mitt liv och min familjs liv. Att vi aldrig ska kunna göra eller åka på något skoj för att jag har eller får ont.
 Nu valde jag trots allt att åka med och det betalar jag för nu men när jag hör barnen prata om hur kul de haft det så är det värt det lite i alla fall.

 Jag gjorde ju egentligen inget annat än stod, satt och gick då jag var där och det är ju saker som jag gör här hemma också...  Jag var ju inte uppe i några lekställningar eller hoppade på studsmattor eller luftkuddar. Testade inte de roliga cyklarna som såg inbjudande ut eller gick Tarzan-stigen. Jag hoppade ju t.o.m över go-karten trots att det verkligen sög i den tarmen. Satt där och längtade efter att få ratta den runt banan ett varv eller två...

 Jag åkte inte ens en karusell som jag så mycket älskar...

 Sen sitter jag här och mår dåligt och tycker att jag borde nog ta mig till jobbet i alla fall i morgon eftersom jag nu valde att åka med familjen i går. Visserligen ska jag till aF så jag skulle ju inte jobba imorgon i alla fall och till aF ska jag ta mig oavsett... jag har ju inte mått bra innan gårdagen så det är ju inte bara det som ställt till det för mig.

 P då?

 Ja han är tyst, han har hostat sönder sina stämband. Lugnt och skönt för mig ju eller inte, det är så svårt då han försöker säga mig något med hjälp av viskningar (vilket jag förbjudit honom göra) och en massa fäktande med händerna.

Jag känner mig gnällig och kanske skulle jag inte skriva då jag är gnällig för det är ju bara massa bla-ha som kommer då....

  Nu är det i alla fall söndag kväll, solen har lyst hela e.m och snart är det Hundkoll.

 Jag har ont!

Självförvållat? Ja delvis.

Det ät inte fullt  lika mycket värt barnens glädje i ögonen idag som  i går då vi kom hem...